Långt uppehåll

Hej!
Det har varit ett förfärligt långt uppehåll från bloggen nu och jag mår nästan lite dåligt över det. Jag har gått igenom ett längre förhållande med en 22 år äldre man, ända tills nu då vi upptäckte att det inte fungerade länge. 
 
Men det har varit en grym tid, jag har upplevt så mycket. För att inne tala om hur mycket jag har fått uppleva kring sex. Min första trekant, mitt första sex på en mer offentlig plats, mitt första poolsex så just det har jag ingenting att klaga på.
 
Helt ärligt är jag inte så ledsen över att det är slut, i början var jag det men jag har redan börjat drömma om andra män och kvinnor. Drömmar om fler trekanter och kanske till och med orgier, det hade jag inte sagt nej till om jag ska vara helt ärlig. Det som jag inte testat gör mig sååå nyfiken!

Min fantastiska vän. Ett starkt vänskapsband.

När jag började i gymnasiet så hade jag det inte så lätt. Jag var deprimerad sedan innan och skärde mig en hel del. Detta märkte en av mina lärare, att jag inte var med på idrotten, som var hans lektion, att jag ofta drog mig undan och att min frånvaro var hög.

Gången då han tog undan mig efter en lektion, då jag som vanligt inte hade varit med på Idrotten, och frågade hur det egentligen var. brast jag direkt i gråt. Jag grät och grät tills jag fick ont i huvudet och inte kunde få fram något mer, under hela det stunden satt han bara där och hade en hand på mitt knä. Han var så lugn och det känndes som han visste att detta skulle komma och att han då hade förberett sig, allt känndes så bra.

När jag hade återhämtat mig började vi prata, han frågade, jag svarade, han gav sig många händelser ur sitt eget liv och han vann verkligen min tilltro. Han lyssnade verkligen på allt jag sa. Han kom dessutom ihåg det. Allt. Jag kännde att han verkligen brydde sig om mig. VI kom varandra ganska nära och han kändes mer som en kompis än lärare. En av de bästa kompisar jag haft/har. inte för att vi sågs på fritiden eller något sådant men för att vi verkligen lyssnade på varandra, han gjorde saker för mig som nog ingen annan skulle gjort. Han hjälpte mig verkligen ut ur deprisionen.

Nu, när jag har slutat i gymnasiet har jag honom inte längre som lärare. Jag har hört av mig till honom då jag gick igenom en svår period, vi pratade en enda gång då och då pratade vi länge via telefon. Bara den gången hjälpte så sjukt mycket och jag kände verkligen att han stöttade mig och fanns där.

Nu har det gått någrta månader sedan förra gången jag hörde av mig till honom. Jag vill verkligen höra av mig och se hur det är med honom och sådär. Det känns som att de enda gånger jag vänt mig till honom är när jag har mått dåligt eller liknande. Jag vill inte mista kontakten med honom men jag vet inte ett dugg om hur han känner. Troligtvis är ju jag bara en elev i mängden men han sa själv att under alla år han jobbat så han han inte fått ett så starkt band till någon elev. Jag vet bara inte hur jag ska tolka det.
Jag tror inte jag tänder på honom. Han är bara en vän som jag mest av allt vill krypa upp i famnen på när jag känner mig liten, rädd och värdelös. Han får mig alltid på fötter igen. Jag vill bara inte tappa kontakten med honom. Men borde jag fårsöka gå vidare och hitta någon att placera honom med?

Börja om från början

För att kunna förstå det hela kan jag börja om från början helt.

När jag började i sjunde klass fick vi, några veckor in på terminen en ny lärarinna. Hon var vacker och attraktiv och jag var den enda som verkade gilla henne. Det märkte hon. Alla andra i klassen ignorerade henne och gav henne inte alls den respekt man bör ge en lärare. Jag blev kär i henne på två röda sekunder kändes det som. Dock blev känslorna aldrig besvarade, vilket jag före allt annat hade förstått. Hon var min första riktigta kärlek. Jag var fjorton(tror jag?) och hon var då 45.

Efter henne har jag gått igenom män och kvinnor, en efter en. Hungrat efter dem och velat ha "just henne/honom"  till min. Jag har alltid insett, då jag förstått att jag fallit för dem, att jag aldrig skulle kunna få dem då de flästa har haft sina respektive.

Jag har nästan alltid haft någon jag fantiserat om, någon som jag ständigt saknat då jag inte varit med den, någon som fått mig att le, få fjärilar i magen och någon som gjorde det värt att stiga upp på morgonen. De personerna har gjort det undermedvetet men trots det så tackar jag dem för det.

Vissa av dem har fått veta vad jag känt inför dem, andra går fortfarande ovetandes och de som jag har lagt bort mina känslor för, kommer aldrig heller att få veta det.

RSS 2.0