Min fantastiska vän. Ett starkt vänskapsband.
När jag började i gymnasiet så hade jag det inte så lätt. Jag var deprimerad sedan innan och skärde mig en hel del. Detta märkte en av mina lärare, att jag inte var med på idrotten, som var hans lektion, att jag ofta drog mig undan och att min frånvaro var hög.
Gången då han tog undan mig efter en lektion, då jag som vanligt inte hade varit med på Idrotten, och frågade hur det egentligen var. brast jag direkt i gråt. Jag grät och grät tills jag fick ont i huvudet och inte kunde få fram något mer, under hela det stunden satt han bara där och hade en hand på mitt knä. Han var så lugn och det känndes som han visste att detta skulle komma och att han då hade förberett sig, allt känndes så bra.
När jag hade återhämtat mig började vi prata, han frågade, jag svarade, han gav sig många händelser ur sitt eget liv och han vann verkligen min tilltro. Han lyssnade verkligen på allt jag sa. Han kom dessutom ihåg det. Allt. Jag kännde att han verkligen brydde sig om mig. VI kom varandra ganska nära och han kändes mer som en kompis än lärare. En av de bästa kompisar jag haft/har. inte för att vi sågs på fritiden eller något sådant men för att vi verkligen lyssnade på varandra, han gjorde saker för mig som nog ingen annan skulle gjort. Han hjälpte mig verkligen ut ur deprisionen.
Nu, när jag har slutat i gymnasiet har jag honom inte längre som lärare. Jag har hört av mig till honom då jag gick igenom en svår period, vi pratade en enda gång då och då pratade vi länge via telefon. Bara den gången hjälpte så sjukt mycket och jag kände verkligen att han stöttade mig och fanns där.
Nu har det gått någrta månader sedan förra gången jag hörde av mig till honom. Jag vill verkligen höra av mig och se hur det är med honom och sådär. Det känns som att de enda gånger jag vänt mig till honom är när jag har mått dåligt eller liknande. Jag vill inte mista kontakten med honom men jag vet inte ett dugg om hur han känner. Troligtvis är ju jag bara en elev i mängden men han sa själv att under alla år han jobbat så han han inte fått ett så starkt band till någon elev. Jag vet bara inte hur jag ska tolka det.
Jag tror inte jag tänder på honom. Han är bara en vän som jag mest av allt vill krypa upp i famnen på när jag känner mig liten, rädd och värdelös. Han får mig alltid på fötter igen. Jag vill bara inte tappa kontakten med honom. Men borde jag fårsöka gå vidare och hitta någon att placera honom med?
Gången då han tog undan mig efter en lektion, då jag som vanligt inte hade varit med på Idrotten, och frågade hur det egentligen var. brast jag direkt i gråt. Jag grät och grät tills jag fick ont i huvudet och inte kunde få fram något mer, under hela det stunden satt han bara där och hade en hand på mitt knä. Han var så lugn och det känndes som han visste att detta skulle komma och att han då hade förberett sig, allt känndes så bra.
När jag hade återhämtat mig började vi prata, han frågade, jag svarade, han gav sig många händelser ur sitt eget liv och han vann verkligen min tilltro. Han lyssnade verkligen på allt jag sa. Han kom dessutom ihåg det. Allt. Jag kännde att han verkligen brydde sig om mig. VI kom varandra ganska nära och han kändes mer som en kompis än lärare. En av de bästa kompisar jag haft/har. inte för att vi sågs på fritiden eller något sådant men för att vi verkligen lyssnade på varandra, han gjorde saker för mig som nog ingen annan skulle gjort. Han hjälpte mig verkligen ut ur deprisionen.
Nu, när jag har slutat i gymnasiet har jag honom inte längre som lärare. Jag har hört av mig till honom då jag gick igenom en svår period, vi pratade en enda gång då och då pratade vi länge via telefon. Bara den gången hjälpte så sjukt mycket och jag kände verkligen att han stöttade mig och fanns där.
Nu har det gått någrta månader sedan förra gången jag hörde av mig till honom. Jag vill verkligen höra av mig och se hur det är med honom och sådär. Det känns som att de enda gånger jag vänt mig till honom är när jag har mått dåligt eller liknande. Jag vill inte mista kontakten med honom men jag vet inte ett dugg om hur han känner. Troligtvis är ju jag bara en elev i mängden men han sa själv att under alla år han jobbat så han han inte fått ett så starkt band till någon elev. Jag vet bara inte hur jag ska tolka det.
Jag tror inte jag tänder på honom. Han är bara en vän som jag mest av allt vill krypa upp i famnen på när jag känner mig liten, rädd och värdelös. Han får mig alltid på fötter igen. Jag vill bara inte tappa kontakten med honom. Men borde jag fårsöka gå vidare och hitta någon att placera honom med?
